Nötkreatur (Bos taurus), också kallade nöt, nötdjur, nötboskap eller i dagligt tal oftast kor, är domesticerade klövdjur av familjen oxdjur, det vill säga vanliga kor, tjurar, kvigor och kalvar. Dessa tamdjur används mest för mjölkproduktion, vilket ger komjölk; köttproduktion, vilket ger nötkött, oxkött och kalvkött; och som dragdjur (då används kastrerade tjurar som kallas oxar eller stut). Även andra delar av djuret kan tas tillvara, exempelvis hornen.

Contents

Etymologi och terminologi

Ordledet nöt- i nötkreatur är besläktat med nytta och njuta, och kommer av det forna ordet nauta i betydelsen värde eller värdefull.

En kalv är ett ungdjur av nötkreatur. Kalvar av honkön kallas kvigkalvar och kalvar av hankön tjurkalvar. En kviga är ett nötkreatur av honkön som ännu inte fött någon kalv. En ko är ett nötkreatur av honkön som fött minst en kalv. En tjur är ett nötkreatur av hankön. En oxe är ett kastrerat nötkreatur av hankön som är över två år. En stut är en kastrerad tjur som är yngre än två år. När en ko föder en kalv kallas det kalvning

Härstamning och spridning

De första nötkreaturen Domesticering kan även ha skett samtidigt och oberoende på Den korthorniga boskapen kom till Europa under tidig stenålder, men blev vanlig först under Från denna korthornsboskap har flera viktiga mjölkraser utvecklats till exempel låglandsboskap och Jersey. I Afrika utvecklades andra typer av korthornsboskap, ofta med en puckel. Med européerna kom nötkreaturen till Amerika och Australien. De flesta nuvarande raserna har sin grund i den medvetna standardiseringen och stambokföringen som inleddes på 1700-talet.

Systematik

Nötkreaturen domesticerades från uroxen. Carl von Linné etablerade 1758 i den tionde upplagan av Systema Naturae det vetenskapliga namnet Bos taurus för uroxen och för dessa nötkreatur som förekommer i palearktis. 1827 beskrev den tyska naturforskaren Ludwig Heinrich Bojanus den utdöda uroxen igen med det vetenskapliga namnet Bos primigenius. Enligt ett förslag av Oldfield Thomas från 1911 skulle Bos taurus bara användas för domesticerade former. Zoologerna är fortfarande oense om nötkreaturen ska räknas som underart till uroxen eller som självständig art. Därför uppkom förvirring vilket namn som har giltighet på artnivån. International Commission on Zoological Nomenclature (ICZN) slog 2003 fast att Bos primigenius är det officiella namnet för uroxen. De som betraktar nötkreaturen som underart till uroxen ska använda Bos primigenius taurus och de som klassificerar nötkreaturen som självständig art ska bruka Bos taurus. Trots detta tydliga direktiv finns betydande zoologiska avhandlingar som Mammal Species of the World (2005) som har en motstridande nomenklatur.

Flera raser av nötkreatur som är vanliga i Afrika och södra Asien betecknas med det svenska trivialnamnet sebu. De har sitt ursprung från uroxar som vid domesticeringens början levde på den indiska subkontinenten. Linné klassificerade dessa raser som självständig art, Bos indicus, och nyare verk listar sebun vanligen som underart till uroxen, Bos primigenius indicus. Genetiska studier från 1994 och 1997 bekräftar denna indelning. Det fanns troligen redan före domesticeringen olika underarter av uroxe.

Anatomi

Nötkreatur varierar mycket i storlek och vikt beroende på ras och kön. Tjurarna är oftast större än korna av samma ras. Mankhöjden kan ligga på mellan 95 och 190 cm och vikten kan variera mellan 70 till 1 700 kg. Vuxenvikten uppnås vid ca tre års ålder. En kos juver har vanligen fyra spenar. Nötkreatur saknar som alla oxdjur framtänder i överkäken. Där finns istället en hård valk.

Horn

Nötkreatur har i regel horn, vilket i många sammanhang är ett arbetsmiljöproblem vid husdjursskötsel. Vid rangstrider mellan nötdjur kan även de åsamka allvarliga skador på varandra med hornen. I dag är det vanligt att mjölkkor avhornas som kalvar genom att hornanlagen bränns bort. Vissa raser, som till exempel Rödkulla, utvecklar aldrig horn. Sådana raser brukar kallas "kulliga".

Matspjälkning

Idisslares matspjälkning skiljer sig avsevärt från enmagade djur främst i fråga om deras förmåga att bryta ned fiber och syntetisera aminosyror från enkla kväveföreningar. Detta sker genom mikroorganismer i våmmen. Ett betande nötdjur sliter av gräset med hjälp av tungan och maler sönder det med kindtänderna innan det sväljs. Nötkreatur är idisslare och beskrivs ofta i dagligt tal ha fyra magar men histologiskt har de bara en mage och övriga "magar" är i själva verket utbuktningar på matstrupen. För att ett organ ska klassificeras som mage så måste vissa syra- och enzymproducerande celler och bakterier finnas, vilket det endast finns i löpmagen hos kon. De "fyra magarna" kallas våmmen, nätmagen, bladmagen och löpmagen, där den senare är den egentliga magen.

Ekologi

Föda

Nötkreatur äter gräs och andra vallväxter som klöver. Det viktigaste fodret för kor i norra Europa är gräsensilage i andra delar av världen är används i stor utsträckning ensilage av majs och blålucern. I modernt jordbruk får de också kraftfoder av olika typ, exempelvis spannmål, betfor, vitamin-, mineral- och proteintillskott.

Exempel på en normal dagsranson för en ko som mjölkar 30 L/dag: gräsensilage 35 kg (10 kg torrsubstans), korn 4 kg, havre 2 kg,

Reproduktion

En kviga kan bli könsmogen vid ett års ålder. Brunst förekommer under alla tider på året. Kvigans/kons brunstcykel är cirka 21 dygn och hon är i genomsnitt brunstig 18 timmar. Dräktighetstiden är ungefär 9 månader, men varierar något beroende på ras. Chansen för tvillingar ligger mellan 1% och 5%, beroende på ras, och ökar för varje kalvning. Vid tvillingfödslar, med en kvig- och en tjurkalv, är kvigkalven i 90% av fallen steril. När kon har kalvat börjar hon producera mjölk vilket kallas laktation. En ko kan bli dräktig igen kort efter kalvningen och kan vara fertil upp till 20 års ålder.

I modernt jordbruk befruktas de flesta mjölkkor genom insemination. Även embryoöverföring förekommer. Det förs noggrann bok över härstamningen för att behålla rasens egenskaper och undvika inavel. Efter 3-4 kalvningar och laktationer brukar mjölkkor slaktas och ersättas av yngre djur.

Sjukdomar

Sjukdomar som kan drabba svenska nötkreatur är främst juverinflammation (mastit), acetonemi, kalvningsförlamning (pares), beteskramp (tetani), fång, trumsjuka och leukos. Andra problem som kan uppstå är hudparasiter, till exempel skabb och parafilaria, och inre parasiter, till exempel leverflundra och lungmask, vilka bekämpas med regelbunden medicinering. I andra länder förekommer även tuberkulos, mul- och klövsjuka, mjältbrand, brucellos, vibrio fetos, boskapspest och den omtalade galna kosjukan.

Nötkreatur som nyttodjur

Nötkreatur har av människan främst hållits som husdjur för mjölkproduktion och köttproduktion men även som dragdjur där det senare idag främst gäller utvecklingsländer.

Uppfödning

I milda klimat går nötkreatur utomhus året om. Vissa härdiga raser klarar även att gå ute året om i kallare klimat. Nötkreatur kan hållas på öppen mark, eventuellt vaktade av en herde, (vilket är det vanligaste i utvecklingsländer), i en hage inhägnad av elstängsel, plank, murar, häckar eller taggtråd (vilket av djurskyddsskäl blir allt ovanligare), eller tjudrade (förekommer endast på små gårdar). I hagen kan det finnas skydd som nötkreaturen kan gå in under vid dåligt väder. Vintertid och när korna ska mjölkas tas de vanligen in i ett stall där de antingen får gå lösa (lösdrift), eller tjudras.

De villkor som finns för nötkreatursuppfödning varierar mellan olika länder. Inom Europeiska unionen är till exempel animaliska fodermedel (kadavermjöl), mjölkproduktionshöjande hormoner, svanskupering och elektriska dressörer förbjudna medan åtminstone en del av detta allmänt nyttjas i USA. Enligt svensk djurskyddslag måste kor (dock inte kalvar eller tjurar) ges möjlighet till bete sommartid.

Mjölkproduktion

I de flesta kulturer har mjölkning historiska betraktats som I norra Europa bevarade man huvudsakligen mjölken genom att tillverka smör av den och i södra Europa (där olivoljan var det viktigaste matfettet) producerades huvudsakligen ost.

Genom att vänja av eller slakta en kos kalv och mjölka kon kan människan få tillgång till den näringsrika mjölken. Eftersom dagens kor mjölkar så mycket mer än vad en kalv behöver så räcker mjölken till både människor och kalvens första två månader i livet. Den första mjölken är som hos de flesta däggdjur av särskilt hög kvalitet och kallas råmjölk. Mjölkproduktionen är som störst omkring 70 dagar efter kalvningen för att därefter avta. Omkring 305 dagar efter kalvningen slutar kon producera mjölk, hon går i sin, vanligen för att föda en ny kalv efter två månader.

Genom bland annat medveten avel från mitten av 1800-talet och framåt har mjölkproduktionen mångdubblats. Men inte bara aveln har bidragit till den ökade mjölkavkastningen utan även, till stor del, ny teknik och kunskap som ger ökad skörd och bättre, mer näringsriktigt foder. Under 1900-talet mekaniserades skötseln av kor i många delar av världen, exempelvis med mjölkningsmaskiner. När en mjölkko slaktas används köttet på samma sätt som hos en köttko.

Köttproduktion

Kött från nötkreatur kallas nötkött, eller äldre oxkött. För att effektivisera framställningen av kött har särskilt snabbväxande djurraser avlats fram. Exempel på sådan nötboskap är limousin, charolais, Hereford, Highland Cattle, Aberdeen Angus, Texas Longhorn och den extremt välvuxna belgisk blå.

Gödkalv

Gödkalven föds upp på stora Europeiska Unionens kalvdirektiv kräver att kalvarna utfodras med fiberrikt foder. Gödkalvarna slaktas vid cirka 3 månaders ålder. Hela uppfödningen sker på stall. Köttets färg är mycket ljus, med utpräglad kalvköttskaraktär.

Andra produkter

De ekonomiskt mest betydande produkter som härstammar från nötkreatur är mjölk och kött, men även andra delar av djuret kan tas tillvara efter slakt. Hudar från nötkreatur används inom läderindustrin och har där stor betydelse på grund av sin jämnhet, tjocklek och storlek. De slidhorn som nötkreaturen bär kan beredas med urkokning, skrapning och polering. Om de värms blir de mjuka och kan formas. Horn används som råmaterial för en rad produkter till exempel kammar, knappar, smycken, blåshorn (musikinstrument) samt husgeråd som skålar, skedar och dryckeshorn. Orden skohorn och bläckhorn talar om vad dessa föremål ursprungligen tillverkades av. Av nötkreaturens ben tillverkas vanligen benmjöl men även pärlor och andra typer av smycken och dekorativa föremål.

Dragdjur

Oxar (ibland även kor) användes i stor utsträckning som dragdjur. I Sverige finns hällristningar från bronsåldern som tyder på bruket av dragoxar. Från 1700-talet till en bit in på 1900-talet var oxens roll i jordbruket i södra Sverige betydande. I norra Sverige var dock hästen det vanligaste dragdjuret. Detta berodde till stor del på att hästen var bättre lämpad för skogsbruk vintertid. Vilket i sin tur beror på att hästar, till skillnad från oxar, kan skos och därmed får bättre fäste i snö och lera. I industrialiserade länder har dragoxarna efter hand konkurrerats ut av traktorer och motorredskap men i utvecklingsländer förekommer fortfarande dragoxar i stor utsträckning.

Nötkreatur i Sverige

En vanlig svensk ko väger numera ca 600 kg, en jersey-ko ca 400 kg. Under 1500-talet beräknas en vuxen ko i södra Sverige ha vägt 100-130 kg och en oxe 140-200 kg. Under 1650-talet beräknas motsvarande vikter till 120-165 resp 180-220 kg. I det svenskt jordbruk används idag i huvudsak Svensk låglandsboskap (SLB) och Svensk rödbrokig boskap (SRB) för mjölkproduktion medan Charolais är vanligast inom köttproduktionen. Aveln på de svenska raserna handhas i huvudsak av de regionala husdjursföreningarna.

När I Sverige norr om

En vanlig svensk ko gav på 1500-talet i genomsnitt 400 kg mjölk per år. Runt år 1800 mjölkade en ko i södra Sverige i snitt cirka 600 kg per år och vid 1800-talets slut var motsvarande siffra cirka 1 000 kg/år.

Mjölkkor äldre än sex månader skall enligt svenska förordningar få beta utomhus på sommaren sex timmar om dagen. Något olika tidsperioder gäller, men i bland annat Blekinge ska korna vara på bete i fyra månader eller mer, i Jönköpings och Stockholms län till exempel skall de få beta i tre månader och i län som Dalarna och Gävleborg är två månader minimum. Betesperioden är på så sätt anpassad efter klimatförhållandena på den aktuella gården. Mellan 92 och 96 % av livstid hålls mjölkkorna därigenom inomhus men då allt oftare i lösdrifter vilket ger kon möjlighet att utöva sitt naturliga beteende och att röra på sig relativt obehindrat. På grund av svårigheter för mjölkbönder att försörja sig har hälften av dem slutat med mjölkkor de sista tio åren, och 90 000 mjölkkor eller 20 procent har försvunnit. Det investeras i allt större stallar och besättningar.

Medeltalet kor har ökat från 35 per gård år 2000 till 55 per gård år 2008, och nya stallar som byggs rymmer ofta över 100 kor. Dessa stora djurbesättningar byggs som lösdrifter, detta innebär att korna inte står uppbundna på bås som var brukligt förr utan kan istället röra sig fritt mellan ligg- och ätplats och mjölkningsstället. Enligt en enkät som ATL Lantbrukets Affärstidning gjorde 2007 följer endast 90% av djurägarna föreskrifterna för bete till punkt och pricka. 2008 kontrollerade Arla sina mjölkbönder och av 200 kontrollerade gårdar fick 10 förändra stora delar av tillvägagångssättet. 46 procent av alla mjölkbönder hade år 2008 de senaste fem åren fått besök av en kontrollant, och 93% av de kontrollerade bönderna uppfyllde kraven.

I Sverige fanns det som flest nötkreatur år 1937, då antalet djur nästan nådde 3 000 000. Sedan dess har antalet minskat till cirka 1 500 000. På Jordbruksverkets webbplats publiceras årligen statistik om Sveriges nötkreatur i det Statistiska meddelandet om husdjur.

Kultur och folktro

Kor, tjurar och oxar har varit viktiga kulturella och tros vara avbildad i Några kända ko-liknande mytologiska varelser är Minotaurus i grekisk mytologi, legenden om Europa och tjuren och den nordiska ur-kon Ödhumla. Oxen är attribut för evangelisten Lukas. I hinduismen är kor heliga. Kor är rena djur i islam och judendom, och tillåtna att äta (halal respektive koscher) till skillnad från bland annat svin och hästar. I Spanien och södra Frankrike är tjurrusning och tjurfäktning ett folknöje.

Folktro i Sverige

I svensk folktro finns det många föreställningar och riter knutna till nötkreaturen, främst till mjölkande kor. Det fanns riter, ramsor och formler att använda vid så gott som alla tillfällen, såväl kristna som hedniska och kätterska. Genom att hålla ett öga på kreaturen under vissa dagar på året kunde man också få förutsägelser för det kommande året.

Raser

Det finns över 1 000 olika raser av nötkreatur, se , Lista över nötkreatursraser.

Förekomst

Land Antal Ref
Sverige 1 512 000
Danmark 1 000 000
USA 96 600 000
Indien 281 700 000
Ryssland 18 370 000
Brasilien 187 600 000
Kina 139 000 000
Argentina 51 000 000
Australien 29 000 000
EU 87 000 000
Mexiko 26 000 000
Sydafrika 14 000 000
Kanada 13 000 000

I databas publiceras statistik om nötkreatur i världen under kategorin Production och underkategorin Live Animals.

Referenser

Noter

Källor

  • Nationalencyklopedin (1994) Nötkreatur, första tryckta upplagan
  • Set Sigvardsson (1992) Oxen, utgiven av Oxmuseet

Externa länkar